Läs början av Landet Zeta

1

Natten mot den tjugofjärde februari, en natt då de ännu låg i sängarna barmhärtigt ovetande om den annalkande mardrömmen, vaknade Alisa flera gånger. En gång hade Timka buffat till hennes ben med sin tass. En annan gång hade hon inbillat sig att det blixtrat flera gånger någonstans över havet. Några snabba sken bakom gardinen. Hon drog upp täcket, försökte somna om. Tanken att åska i februari var omöjligt besökte aldrig hennes halvsovande hjärna. Den sista gången var det mobilens gälla ringsignal. Den sprättade upp tystnaden. Hjärtat dunkade till. Alisa kollade sömnigt på klockan och upptäckte att det var halv sex. Fan! Kunde sova en timme till. Skärmen visade ett namn: Sveta. Svägerskan. Gud! Vad har hänt? Hon satte sig upp i sängen samtidigt som hon tafatt trädde ena armen i morgonrockens ärm och lyfte telefonen mot örat. Hon hade inte hunnit yppa ett enda ljud, inte ens säga hej. Svägerskan spillde ingen tid: ”Det är krig. Gå inte till jobbet, låt inte Sasja gå till skolan.”

Alisa frös till. Svägerskan sa det kallt, livlöst, samtidigt – utan tvekan. Som om hon redan hade upprepat samma sak till många andra. Antagligen hade hon gjort det. Ett katastrofbesked från någon som visste exakt vad hon pratade om.

Krig. Ordet – ett slugt slag i magen – fick henne att tappa andan, flämta till. Hon viskade ordet tyst för sig själv – kanske skulle det klinga annorlunda på låg volym – men nej, det gjorde det inte.

”Är du galen?” Munnen kändes torr när hon uttalade frågan. Rösten – likaså. Hon fuktade läpparna, men det hjälpte inte. Svägerskan jobbade inom nationella polisen och hade tillgång till mer information än vanliga dödliga. Visste alltid lite mer än alla andra. Inte heller var hon den typen som skrek varg. Dock var kriget som realitet ett vansinne.

Kriget? Här? Nu?

I hallen låg Sasjas skolväska packad. Gympakläderna ny­tvättade.

Hur ska jag säga det till Sasja? Hur säger man sånt till sitt barn? Blir han rädd? Vad betyder ordet krig för en fjortonåring?

Hon reste sig, gick till Sasjas sovrum. Stannade vid dörren och öppnade den försiktigt. Där inne låg han, hopkurad under täcket, kinden djupt ner i kudden. Han andades jämnt, fridfullt. Hon visste att det ögonblicket snart skulle vara över. Att det här, just det här, var den sista morgonen i deras gamla liv. Hon tittade igen på sonen: En ung pojke som sov och inte visste att världen börjat brinna precis utanför hans fönster.

Fotbollsträning. TV-spel. Youtube. Actionfilmer. Det var hans värld. Men bomber, soldater, panik? Stanken av brandrök, krut och död?

”Hör du inte? På Vänstra kusten.”

Alisa vände sig mot fönstret, lyssnade noga. Det enda som hördes var Andrejs korta snarkningar. Hon tänkte precis för­klara svägerskan galen en gång till när hon hörde det: en explosion, någonstans bortom floden. Plötsligt kändes rummet inte tryggt längre.

”Men det är ju som vanligt. De visar upp musklerna och slutar”, försökte hon igen. Utan att riktigt tro på det själv.

”Öppna Telegram då!”

”Du milde … Är du seriös?”

Svägerskan ignorerade den meningslösa frågan. ”Vi tänker resa bort. Först till Zaporózje. Sen vet jag inte. Till västra Ukraina kanske. Det borde ni också göra.”

”Måste du inte vara kvar på jobbet?”

”Jobbet flyttar västerut, precis som jag. Säg till Andrej att packa allt nödvändigt i bilen, och dra härifrån. Innan det är för sent.”

”Vart? Vårt liv är här. Tror du verkligen att nånting kan hända en stad som miljarder har investerats i? Den kommer försvaras ordentligt.”

”Det är inte som 2014. Lita inte på snacket om ’Den säkra staden’ … Har ni konserver? Mediciner? Ladda alla powerbanks så länge elen är på. Skaffa tändare, värmeljus, vatten, batterier. Mat som inte behöver lagas.”

”Gud, gud, gud.” Alisa sprang tillbaka till sängen, grep tag i Andrejs axel och drog i den: ”Vi måste tanka bilen.”

Timka hoppade ner på golvet, ställde sig bredvid henne och spetsade öronen.

Andrej öppnade ögonen och kisade oförstående mot henne. Hon fortsatte ruska honom, som om hon inte insett att Andrej redan var vaken. Timka satte sig tätt intill henne.

Svägerskan i telefonen: ”Om de ska agera enligt Lenins föreskrifter, vilket alltid är aktuellt, så kommer de att kapa internet och mobiltelefoni ganska fort. ’Ta över broar, tåg­stationer, telegraf och telefon.’ Utvägar och kommunikation. Har ni tillgång till husets källare?”

”Ja …”

Andrej stödde sig på armbågen: ”Vem pratar du med?”

”Göm er där om ryssarna bombarderar nära. Hoppas att det lugnar ned sig snart”, sa svägerskan till farväl.

Det märktes att något ovanligt höll på att hända. Det hängde i luften. Man såg det i ögonen på folk, i deras sätt att gå: alla halvsprang, hade bråttom att hinna före någon annan. Alla gick på adrenalin, rent och skärt uppåttjack för vardags­människor. I affärer ryckte folk åt sig varor, bunkrade främst sådana som hade långt bäst före-datum. Konserver, skorpor, nudlar. Sådant som kunde överleva länge. Helst – färdigt att förtäras omedelbart. Rädslan hade sin egen smak. Hyllorna tömdes som lungor efter ett skrik. Det handlade inte om begär, utan om fruktan. Skrämda människor avverkade en kö efter en annan. Paniken gick som ett virus. Alltihop påminde om början av covid-pandemin, när folk hade roffat åt sig toalett­papper, som om man kunde äta det. Men nu skämtade ingen om saken. Ingen postade ironiska bilder. Man köpte inte varorna, man köpte överlevnad.

Från mataffärer till bankomater. Där var köerna evighets­långa. Blickarna i ledet, de letade, jämförde, mätte varandra: vilka skulle hinna, och vilka inte. Sedlar var aktuella igen. De var värda allt. Tekniken kunde svika, elektriciteten kunde dö, nätet – falla. Men en sedel var en sedel. Den gick att hålla i, trycka ner i fickan, lägga i handen på en främling i utbyte mot något som skulle hålla en vid liv. Alltihop blev primitivt, på god väg att hamna i byteshandel, typisk krigsmiljö när rent guld byttes mot rent vatten, och vodka mot bensin. Kriget be­visade att civilisationen var en kuliss, en billig sådan, som föll vid första stöten. Kriget kastade allihop tillbaka till stenåldern, ungefär där själva kriget hörde till.

Alisa väntade i en kö vid en bankomat i två timmar. Kylan trängde sig genom sulorna på stövlarna. Framför henne hostade en äldre man i en gammal jacka och bytte fot varannan sekund. Bakom henne pratade två tonåringar nervöst om att åka till Polen. Tanken på att pengarna i bankomaten skulle ta slut precis innan hennes tur vid skärmen tryckte samman huvudet värre än en alltför liten mössa som någon knöt med en rem under hakan och drog åt. Till slut rasslade det ut – några tusenlappar. Hon tryckte ner dem i jackfickan som om någon skulle rycka åt sig dem ur hennes hand vilken sekund som helst.

Matpriserna skenade rejält, tappade all logik. Över en dag kostade plötsligt bröd mellan fyrtio och drygt ett hundra hryv­nior, istället för det vanliga femton–tjugofem. Samma bröd, samma deg. Skillnaden var att världen gått sönder. Vatten var den dyraste vätskan i världen. Fyrtio liter i en dunk kostade sex hundra hryvnior. Folk bildade långa led och köpte ändå. Köerna vid bensinmackarna var en egen form av skräck. Bilar fyllde infarterna, stod stilla i körfilerna. Störde trafiken. Motorer hostade fram några meter i taget innan de stängdes av igen. Folk bakom rutorna stirrade rakt fram, vågade inte blinka, rökte inne i bilar och släppte ut cigarettröken genom nedvevade rutor. Andrej fick sitta tre timmar i kö för att fylla tanken. När han kom hem stank han bensin, en stark kväljnings­framkallande lukt som följt honom in och aldrig ville släppa taget om huden.

Nej, detta var inte som 2014. Det fanns ingen avklingande spänning. Ingen nedtrappning. Inget andrum. Snarare eskale­rade allting. De var fast i en hiss på väg nedåt, snabbare och snabbare. Och vajern skulle brista när som helst.

Samtalet med svägerskan ringde fortfarande i öronen. Det är krig. Den korta förbannade meningen klippte av allt de haft. Planerna, drömmarna, jobbet, helger, lån, föräldramöten i skolan, nya möbler. Meningslöst nu. De första minuterna av samtalet hade varje sekund ökat på insikten om att det livet de känt till tog slut, allt det vardagliga hade förlorat betydelse. En skräckfylld omedelbar förflyttning från en värld de begripit sig på till ett mörker där de blev till skuggor. Känslan av att de blivit berövade sin trygga tillvaro och kastats in i en avgrund där vad som helst kunde vara det sista, fatala misstaget.

De gjorde som svägerskan sagt: gömde sig nere i källaren. Den första natten hade källaren fyllts med ett par dussin skrämda, tysta människor: grannar från flera lägenheter som hade känt varandra i många år. De satt på filtar, stolar, låg på madrasser som burits ner från lägenheterna. De flesta – fortfarande tvekande om det verkligen var så nödvändigt att ta sig dit. Alisa såg det i deras ansiktsuttryck: förvåning blandad med förnekelse. Innerst inne trodde de att någon skulle komma ner och säga att allt var en övning.

Den andra natten ökade antalet till tre dussin. Husets boende fick sällskap av folk från grannhusen, de som saknade egen källare. Trängseln tätare, luften tjockare. Inte lika många tvekande denna gång. Nästan alla förstod att det här var på riktigt.

Alisa undrade för sig själv hur många som inte hade någon källare att gömma sig i? Det måste vara tusentals. Tio­tusentals. Hon visste vad det innebar: att människor redan hade reducerats till siffror i rapporter. Försvunna, oidentifie­rade kroppar, döda, sårade. Statistiskt bränsle för den växande historien. Eller något att gömma i arkiv för hemlighets­stämplat material. Beroende på vem som vann kriget.

Timka tittade förundrat på det obehagliga utrymmet, på alla främmande människor, tryckte nosen mot hennes knä och sneglade då och då på grannens katt, den där lata besten som sträckte sig helt obrydd på en kudde i båset mitt emot.

Människor satt i klungor, tryckte sig mot varandra. Filtarna blev fuktiga och förlorade snabbt sin förmåga att skydda mot kylan. Levande ljus och oljelampor drog till sig folk som om de vore nattfjärilar hypnotiserade av lågorna. Ögonen, tomma och trötta, stirrade in i elden, sökte tröst i dess dallrande sken, klamrade sig fast vid varje gnista av hopp. Alla ville sätta sig närmare, sträcka fram sina frusna händer och fånga lite värme. Mörkret var kompakt och åt upp nästan allt ljus. Den lilla återstoden skapade knappt några skuggor.

2

”Stridsberedskap nummer ett. Det är krig”, dundrade rösten, passerade lätt genom hans flyktiga drömmar, nådde fram till medvetandet. Orden, tunga som stenar, sjönk ner i hans hjärna. Och ringar gick redan på vattnet. Han öppnade ögonen. Befälet hängde över honom som en skugga ur nattmaror. ”Ilja, vakna.”

Ilja fattade genast att det inte var ett falskt larm eller en drill. Han slängde benen över britskanten, var på fötterna innan befälet avslutat sista meningen. Redan halvklädd – undertröjan med NI-loggan, kallingarna, underställ och strumporna – han behövde några sekunder för att slänga på sig jackan och byxorna. De tunga kängorna stank svett och torkad lera. Han stoppade fötterna i dem. ”Larmryggsäcken” var packad sedan ett bra tag.

Folk kutade runt, alla hade bråttom. Enligt planen fick de inte stanna kvar på basen i Júrjevka. Den var ett givet mål. Den ursprungliga planen var att de skulle hålla kvar fienden vid kusten (man räknade med att ryska marinen skulle gå iland). Men sedan fick agendan formas om efter omständigheterna.

Ilja drog upp mobilen, fumlade med tummarna, bläddrade igenom nyheterna. Flyganfall mot Kiev, Tjernigov, Harkov, Odessa, Súmy, andra städer och byar. Allt, överallt, samtidigt. Kartan i hans huvud blixtrade som en jävla julgran i helvetet. Han chockades av omfattningen, skalan. Svor tyst: Vad fan tänker de? Ett fullskaligt anfallskrig? Han kände det i magen: tungt, kallt. Har ryssarna blivit fullständigt galna? Samtidigt kändes det bekant, något han vetat skulle komma. All väntan hade varit en lång tunnel och nu såg han elden i slutet av den.

Den som fattat det beslutet var en idiot. Det fanns inte ett gram logik i det. Ryssarna saknade logistiken. Den hade inte ens planerats. Det som gick att se var offensiva grupper, ka­pabla att ta sig framåt till en viss punkt, men sedan då? Trodde de verkligen att de kunde ta över hela Ukraina, och behålla det? Nu bombarderade de alla stora städer. Vad skulle det tjäna till? Den del av befolkningen som fortfarande lutat åt Moskva skulle vända 180 grader. Bombmattor var mer övertygande än tusen propagandatal.

Soldaterna hade vetat. Alla med uniform kände vibbarna: Kriget var nära, pyrde precis vid gränsen. Sedan 2014 var det ett faktum. De levde i en gråzon, i ett limbo. Den känslan mattades av något efter Minskavtalet 2015. Offensiv­operationer från båda sidorna trappades ner. Striderna tappade intensitet. Beskjutningarna upphörde inte helt, men avtog en aning. OSSE höll på med observationer, spelade neutral domare. Men inga avtal med sluga diktaturer kunde hålla. Sådana avtal var lika pålitliga som gamla plastpåsar.

Azovregementet hölls i strama tyglar, på alla sätt, både i skarpa lägen och under övningar. En jätte i kort strypkoppel och trånga kedjor runt kroppen. För många chefer – rädda för vad regementet kunde åstadkomma. För många slappnade av för mycket. Men inte Redis, Azovregementets befälhavare. I december 2021 hade han sagt det rakt ut: Det kommer. Från norr, från öst. Var redo. Fienden var ett allvarligt hot. Redis hade sett mönstret. Sett hur diktaturen arbetade: Tjetjenien, Syrien, Georgien. Glöm inte Belarus 2020⁠–⁠2021. Där fick folk sina käkar, revben och skallar krossade för att de trodde att de kunde säga vad de tyckte, och skrek fel saker på fel torg. Samma logik. Samma hunger. Slakta, svälja och spotta ut tonvis med blodig färs, benrester och gamla slagord. Den kvarnen stannade aldrig.

Många civila hade inte sett det komma. Inte velat. Deras verklighet var inte hans. Jobb, hem, tv-serier. Deras lilla bubbla luktade fräst lök och tvättmedel. Han kunde inte klandra dem för det. På sätt och vis var det väl meningen – han bar bördan, medan de andra kunde slippa bry sig om den. Det betydde att han gjorde sitt jobb ordentligt. Gjorde så att de kunde leva i förnekelse. Men det ändrade inte saken: Civila kunde blunda för kriget, men han var säker på att det var en tidsfråga. Och nu satt alla i samma mörker. Mellan det här mörkret och dem stod han, ett köttstycke i uniform, ett kugghjul i ett maskineri, en kula i en kulspruta, fastlåst i en mardröm så gammal att den inte ens längre kändes som specifikt hans, redo att dö i något jäkla dike ingen ens skulle minnas efteråt.

När ryssarna i början av februari höll på att samla sina styrkor längs gränserna kunde det tolkas som förberedelser för militärövningar. De var inte så koncentrerade som de borde vara vid välplanerade anfall. Inte heller lika många som behövdes. Antingen räknade de med överraskningsmomentet eller förräderi, eller både och.

Ilja mindes kartorna från MI6 publicerade i New York Times. Röda pilar påminde om ormar, slingrande in över gränsen, visa­de ryssarnas planerade intåg genom ukrainska gränslinjen. Genom skogar i Tjernígovska regionen, genom Tjernóbylska zonen. De som tänkt ut den så kallade ”specialoperationen” hade mögligt margarin istället för hjärnor. De borde hamna i fängelse, så illa hopsnickrad planen var. Logik var inte Rysslands presidents starkaste egenskap. Det hela var löjligt. Dock kunde löjligt vara livsfarligt. Trots allt det absurda i planeringen fanns det andra, avgörande tecken på att anfallet var nära. I Mariúpol blev läget skarpt runt 16 februari. Från Novoazóvsk sköt ryska artilleriet mot militära posteringar i Shirókino och bakom Sartaná. Fienden förberedde platt­formen för offensiven. 23 februari besköts marinbrigadens positioner med 120:orna.

22 februari fick Ilja veta att ryssarna hade fått blod levererat till sina sjukvårdsenheter. Den detaljen var mer talande än alla kartor, alla rykten. Blod hade för kort bäst före-datum. Inget man tog med sig för att leka krig.

Sedan 16 februari övergick Azovregementet till ett strikt kasernläge. Ingen lämnade baserna. Det enda Ilja inte visste var när det skulle börja.

Nu hade svaret på detta kommit.

Rädslan fanns inte. Bara magpirr, som före en brottningsmatch. Ilja tänkte agera enligt protokollet: ta utrustning, vapen, ut mot bilen och forma en kolonn. De skulle flytta alltihop till Mariupol, smeknamnet Márik, och bygga försvaret där. Befälen hade besökt flera ställen, bland annat stålverket Azovstál, för att kolla om det gick att anpassa till en försvars­bas. Det hela var ingen inövad agenda. De tog fram brandsäkerhetsplaner, kartor över tunnlar och började improvisera. Tillgång till Azovstal fick de för ett par dagar sedan. Samma gällde metallurgiska anläggningen Iljítj. Det stället utsågs till ytterligare en improviserad befästning för andra militära förband. Azovstal hade valts till det område där de skulle etablera staben, inte bara av strategisk bekvämlighet. Platsen låg långt bort från de civila kvarteren. Skulle det attackeras av orkerna – vilket var väntat – hamnade inga civila i skottlinjen.

Marik blev uppdelad i fyra sektorer. I planeringen ingick försvaret av två kuster: Högra kusten gick till 1:a bataljonen, Vänstra kusten – till 2:a, en del av stadens territorium – till nationalgardet, och sista fjärdedelen – till 36:e marinbrigaden.

De fick order att gå under jorden. Istället för närkontakt med ryska marinsoldater förväntade man sig flyganfall mot baserna. Medan han förberedde sitt vapen lyssnade han på Putins tal. Rösten lade sig som en slemmig hinna över allt, fick Ilja att vilja slå sönder något. Det dryga, cyniska informationsskräpet var jobbigt att lyssna på. Det borde vara skrattretande, men blev giftigt. Varför slutade lögner vara skrattretande när de upprepades tillräckligt länge? Hur kunde miljoner människor där i Ryssland missa det? Var de döva? Var de blinda? Eller valde de att vända sig bort och titta åt annat håll, medan blodet fortsatte spillas? Att inte titta var inte samma som att inte se. Man måste ha avsikt för det.

Det som skulle hända härnäst var på riktigt. Det var dags. Han var densamma, fast inte. Någonting höll på att ändras. Förändras för alltid. Från och med nu var döden vardag. Någonting i hjärnan växlade så snart man åkte ut på uppdrag. Kroppen: inställd på att ta snabba beslut och improvisera efter stridsdynamiken, virveln av händelser, ibland förutsägbara, men oftast plötsliga. Inga tvivel, inga grubblerier var tillåtna i brist på tid. Man måste vara jämt och samt redo. Döden var inget abstrakt. Den var en följeslagare. Man skulle jobba, sova, leva med den, ständigt hängande över axeln. I samma ögonblick man insåg detta försvann allt det oväsentliga. Återstod bara det viktigaste: Att kämpa så länge det gick, och skulle man inte klara sig så åtminstone ta med sig en rejäl bunt orker. Från och med idag var det ren matte som gällde. Plus lite gammal tur.

Han drog åt remmarna på ryggsäcken, såg till att den satt ordentligt. Tyngden kändes i ryggraden. Befälet ropade hans namn. Ilja gick ut i korridoren. Den var fylld av röster, order och oro förklädd till disciplin. Men också av iver.

I fickan på ärmens sida hade han en liten kulspetspenna med svart bläck. Innan han tog tag i vapnet halade han fram pennan och ritade en liten symbol på sin vänsterhand. En Algiz-runa. För en van hand tog det inte mer än en halv sekund. Han visste att det skulle dröja innan han fick fräscha upp symbolen. Huvudet förblev kallt, tankarna – tydliga och klara. Han var redo för den här dagen, tränad för den, visste vad som gällde. Det var hans jobb att försvara staden, och han tänkte ge det allt han hade.

De var på väg ut. Ilja tog ett djupt andetag. Och där, mitt i allt, en tanke han inte kunde skaka av sig: Det här är början. Bara början.